Arkeologiska undersökningar under vatten har många fördelar mot sådana utförda på land. Under vattenytan kan man träffa på helt andra typer av
källmaterial än vad man vanligen finner på landbacken. Dessutom klarar sig de allra flesta arkeologiska material betydligt bättre under vattnet än i jorden. Undervattensarkeologin fungerar därför ofta som ett värdefullt komplement till den ”traditionella” arkeologin.

Nackdelen med undervattensarkeologiska undersökningar är att de ofta är
mycket tidskrävande, och därmed också kostar mycket pengar.
Detta är en av huvudorsakerna till att våra havsbottnar fortfarande är mycket
dåligt kartlagda från arkeologisk synpunkt. De som besitter den bästa
kunskapen om våra havsbottnar är ofta fiskarna. Vrak lockar som regel
till sig stora mängder fisk och är därför populära fångstplatser
för både yrkes- och fritidsfiskare. Samtidigt finns det alltid en risk att
man skall fastna med redskapen, vilket naturligtvis är förknippat med
stora utgifter. Fiskarna har därför alltid hållit noga reda på vrak och andra bottenhinder.

Människan har i alla tider fascinerats av den okända och ”osynliga”
undervattensvärlden. Det var emellertid först efter att den moderna
dykapparaten uppfunnits på 1940-talet som det blev möjligt för ”gemene man”
att i någon utsträckning själv utforska denna värld.
Idag har mer än 100 000 sportdykare i landet förmånen att regelbundet kunna
besöka den del av vårt kulturarv som ligger förborgad under vattenytan.
Med teknikens hjälp kommer det i framtiden bli möjligt för allt fler att besöka
undervattensvärlden. Denna utveckling kommer i förlängningen också att
leda till en bättre kunskap om vårt maritima kulturarv.
Den arkeologiska utforskningen av våra hav, sjöar och vattendrag har med
andra ord bara börjat!

Staffan von Arbin

Kunskapen om det förflutna är betydelsefull eftersom den kan bidra
till en ökad självinsikt och en större förståelse för nuet.
Med historiska kunskaper i ryggen är vi också bättre rustade att fatta
förnuftiga beslut för framtiden. Tage Danielsson skrev en gång att ”för
att kunna se framåt måste man se bakåt, annars får man se upp”.
Man skulle lite tillspetsat kunna säga att historia är för samhället vad
minnet är för en individ!

Historien kan studeras på många olika sätt, och med en rad olika slags
källmaterial som utgångspunkt. Historikern använder sig mest av det
skrivna ordet i form av dokument och handlingar ur olika arkiv.
Etnologen använder sig förutom av skriftliga källor också av intervjuer
med nu levande människor. Arkeologen slutligen, sysslar med de materiella
spår som människan i alla tider lämnat efter sig.

I förhistorisk tid existerade inte några skriftliga källor i egentlig mening.
Arkeologin kan därför många gånger vara den enda vägen till kunskap om
människornas levnadsförhållanden under denna tid. Men arkeologin kan
också användas för att studera senare perioder ur vår historia. Detta är
särskilt motiverat när det skriftliga källmaterialet är dåligt bevarat eller
rent av saknas.

Marin- eller maritimarkeologin är den del av arkeologiämnet som studerar
människans relation till kust, hav och sjö. Det är en vanlig missuppfattning
att marinarkeologi bara skulle handla om skeppsvrak och andra lämningar
under vatten. Marinarkeologen intresserar sig emellertid i lika hög grad för
kustbundna fornlämningar på land. Som exempel på sådana lämningar
kan nämnas äldre fiskelägeslämningar, båtuppdragningsplatser, hamnar
och sjömärken.

Faktum är att ”marinarkeologiska” lämningar inte ens behöver vara belägna
vid kusten. På grund av det märkliga fenomen som kallas landhöjning eller
strandförskjutning måste till exempel de norrländska marinarkeologer som idag
vill studera stenålderns kustboplatser ge sig långt upp på land. I Danmark
och Skåne däremot, får motsvarande bosättningar sökas under vattenytan.
Detta beror på att de södra delarna av Skandinavien varit föremål för en
omfattande landsänkning.

Staffan von Arbin